Emiliana låter sig inte kuvas av våldet

– Jag var rädd. Rädd för att gå ut, rädd för att göra fel, rädd för att någon skulle tilltala mig eller ifrågasätta mig.
Så beskriver fyrabarnsmamman Emiliana Lorocachi den första tiden i den bullriga storstaden Cochabamba, dit hon flyttade ensam från landsbygden när hon var 16 år. Nästan direkt träffade hon en man, blev med barn – och födde en dotter vid 17 års ålder.
– Många sa att vi var för unga. De sa att det var för att ingen kontrollerade mig, säger Emiliana med sorgsen röst.

Flest kvinnomord i Bolivia

Kontroll och rädsla – de löper som röda trådar genom Emilianas berättelse, som ett naturligt inslag i en kvinnas liv. Och det är alldeles normalt för en kvinna i Bolivia. Landet toppar den latinamerikanska statistiken vad gäller mord på kvinnor och våld mot kvinnor. Bara varannan kvinna känner sig trygg ens i sitt eget hem. Sju av tio kvinnor har någon gång blivit utsatta för sexuellt våld. Var tredje kvinna har gift sig innan hon fyllt 18.
– Hela min uppväxt såg jag min far slå min mor. Varje gång han var ute och söp kom han hem och misshandlade min mamma. Ibland så hårt att hennes ansikte var helt sönderslaget, säger Emiliana och torkar tårarna med sina torra och jordiga händer.

Emiliana visste därför vad som var att vänta när hennes man började försvinna om kvällarna och kom hem tomhänt från krogen. Hon insåg att pengarna var borta och att barnen inte skulle få någon mat.
Emilianas annars så mjuka ansikte blir plötsligt hårt.
– Jag hade inga egna pengar och vi hade ingenting att äta. Av ilska gick jag ut för att hitta arbete. Jag berättade inget för min man, för han skulle inte få förneka mig ett jobb.

Egen ekonomi har förändrat livet

Genom organisationen PLANE, som får stöd från We Effect, fick den unga Emiliana ett första jobb och en egen inkomst.
Emiliana fick plats i ett samarbetsprogram med kommunen där kvinnor arbetar på offentliga tomter och parker. Fem dagar i veckan städar, vattnar och ansar hon naturen.

Anmälde sin partner två gånger

Ett arbete och egen ekonomi förändrade mycket i Emilianas liv, och hennes nya kämpaglöd stannade inte där. Emiliana vände sig till myndigheten för skydd av kvinnor, Defensoría de la Mujer, anmälde sin partner och meddelade honom att hon ville separera.
– Två gånger i mitt liv har jag sagt ”nu får det vara nog”. Första gången när jag lämnade mitt familjehem. Andra gången när jag ville separera från min man. Båda gånger har mitt liv blivit till det bättre.

Stödet från myndigheten ledde till att Emiliana och hennes man kunde försonas, och att mannens destruktiva beteende kunde stoppas. Hon gav honom en andra chans.
– Något lärde han sig av incidenten, för efter det slutade hans vilda leverne. Nu har jag sett honom städa och tvätta!
Hon höjer på ögonbrynen som för att markera att hon själv nästan inte tror på det.
–  Han tar hand om barnen och delar med sig av sin ekonomi. Vi har kunnat köpa en egen tomt och bygga ett eget hus, fortsätter en stolt Emiliana.

75 procent av kvinnorna i Bolivia har någon gång under sitt liv utsatts för våld i hemmet.

Jämfört med många andra kvinnor i Bolivia har hon haft tur. Flera av hennes arbetskamrater har vittnat om våld i hemmet, och hur de kontrolleras av sina manliga släktingar eller partners. 75 procent av kvinnorna i Bolivia har någon gång under sitt liv utsatts för våld i hemmet. Och det normaliserade våldet upprätthålls och legitimeras av värderingar och beteenden. 57 procent av befolkningen i Bolivia anser nämligen att det är männens ansvar att kontrollera kvinnors beteende. Kontrollen och våldet gör Bolivias kvinnor till maktlösa, tystlåtna och kuvade individer.

Emiliana har lyckats stå emot och bli av med en del av sina rädslor. Genom PLANE har hon deltagit i kurser om kvinnors mänskliga rättigheter, och gått i en lobbyskola för kvinnor. Utbildningarna har gett henne nya kunskaper, ett större självförtroende och många nya vänner.

Vill inte ha mer machokultur i samhället

Fyrabarnsmamman Emiliana har också, genom PLANE:s förskoleverksamhet, fått hjälp med barnpassning under tiden hon arbetar. När Emiliana nu blickar tillbaka till den blyga och rädda 16-åriga flickan som flyttade till det dammiga, högljudda och läskiga Cochabamba inser hon att hon gjort en större resa än den från landsbygden till staden. Hon har fått makt över sitt eget liv.
Men hon vet också att det fortfarande finns hinder att övervinna.
–  Nästa steg jag skulle vilja ta är att kunna höja min röst gentemot myndigheterna och politikerna, för jag vill inte ha mer machokultur i samhället, jag vill inte att mina vänner ska utsättas för mer våld, nu får det vara nog med det! säger Emiliana med en skarp och bestämd blick.