Lång dags färd mot jämställdhet

AV: MARCUS LUNDSTEDT

För tusen år sen styrde kvinnorna i Vietnams bergsområden. Idag för de en tynande tillvaro instängda i någons annans hus. Och deras barn får betala med tomma magar.

CHO DON. Hon skrattar ofta. Men i tjugoåriga Hoang Thi Hues ögon finns ingen glädje. Det är fyra grader varmt ute. Och bara någon grad varmare i huset med glesa och tunna bambuväggar. Hon svarar kort, värmer händerna vid den lilla elden.

– Nä… det är ingen större skillnad. Jag och min man delar på arbete och inkomster.

När en kvinna i Cho Don säger så finns det skäl att misstänka motsatsen. Svärmor är aldrig längre än några meter bort från samtalet.

”Nu har vi en dotter och jag undrar hur hennes liv ska bli”.

Hue gifte sig med sin man för två år sedan. Hon gjorde som den vietnamesiska traditionen bjuder och flyttade hem till mannens familj. I praktiken är det nu svärmor, svärfar och mannen som bestämmer över hennes liv. Och hon gör det som kvinnorna förväntas att göra. Tar hand om barn. Städar. Lagar mat. Kokar risvin. Hämtar ved. Lyssnar.

Det har inte alltid varit så. Bland Vietnams minoritetsgrupper, som framförallt bor i de höglänta delarna av landet, var det historiskt så att kvinnan ofta ledde familjen och ansvarade för de viktiga besluten. Traditionen bottnar i en mångtusenårig folktro. Enligt sägnen skapades Vietnam av två gudar, en kvinna och en man. De fick hundra barn och valde att befolka hela landet genom att dela upp sig. Kvinnan, Au Co, gick upp i bergen med sina 50 barn – och banade väg för kvinnornas starka ställning.

Bland vissa minoritetsgrupper är det fortfarande kvinnorna som styr. Men här, bland Tay-folket i Cho Don, har tiderna förändrats.

– Det är mycket jobb att ta hand om vårt barn. Som kvinna behöver jag även hjälpa till när något händer i byn, om det är en begravning eller när någon gifter sig, säger Hue.

Stäng X
Hoang Thi Hue och hennes svärmor, Mung Thi Sen. Foto: Marcus Lundstedt. Trieu Yen Nhi, 2 år. Foto: Marcus Lundstedt. Ha Thi Lieu är ordförande i Bac Can Women’s Union. Foto: Marcus Lundstedt.Foto: Marcus Lundstedt.Foto: Marcus Lundstedt.

I knäet sitter hennes dotter och äter en vattnig risvälling. Trieu Yen Nhi fyller två år nästa månad och väger åtta kilo. Hon kan inte gå än. Som fyra av tio barn här i Cho Con lider hon av undernäring. Som 50 procent av barnen som tillhör en minoritetsgrupp i Vietnam växer hon inte som hon ska.

Stapelvaran ris odlar familjen själva och de har ett förråd för eget bruk. Men grönsaker, frukt, proteiner, vitaminer, fett och allt annat som gör att ett barn växer, är det ont om.

– Jag önskar att vi hade mer pengar, då skulle vi ha råd att ge Nhi frukt och kakor.

Ovanför eldstaden hänger ett ekorre som mannen fångade i skogen tidigare. Den kommer att bli ett viktigt tillskott till kosten denna iskalla vinterdag.

En ekorre blir ett tillskott till familjens middag. Foto: Marcus Lundstedt. 

Hennes man är familjens huvudsakliga försörjare. Här, flera timmar från närmaste stad och högt upp i bergen på gränsen till Kina, är det ont om jobb. Inkomsterna från att köra taxi och ibland hjälpa till på byggen räcker inte långt. Att bara en i hushållet tjänar pengar märks på matportionerna. Och det gör avtryck på familjens framtidsutsikter.

– Vi har inte råd att skaffa fler barn. Men jag önskar att vi kan få en pojke. Nu har vi en dotter och jag undrar hur hennes liv ska bli. Jag skulle vilja att hon blir läkare, säger Hue och gläntar lite på locket till vad hon egentligen vill svara på alla frågor.

Nere i dalen sitter Ha Thi Lieu bakom ett stort skrivbord omgiven av papperstravar. Som ordförande för ”Bac Can Women’s Union” representerar hon 150 000 kvinnor i provinsen.

– Jag har arbetat för kvinnors rättigheter i 21 år. Jag engagerade mig för att jag såg att kvinnor där jag växte upp inte fick gå ut, träffa andra kvinnor eller ha egna aktiviteter.

Det finns också en mer personlig förklaring.

– Min bror fick all mark när mina föräldrar dog. Jag tänker ge min dotter och min son lika mycket. Och det borde gälla alla.

Hon arbetar i uppförsbacke, bokstavligt talat. Många byar ligger högt uppe i bergen, isolerade från omvärlden. Få får möjlighet att utbilda sig. I synnerhet byarnas döttrar.

– Ofta är det bara sonen som får gå i skolan. Det finns en uppfattning om att kvinnor inte kan bli ledare eller arbeta, säger Lieu och fortsätter.

– Lagen säger att kvinnor kan ärva mark, men många tror fortfarande att när kvinnan gifter sig har hon inte längre den möjligheten.

Ha Thi Lieu tror att en lösning på problemen handlar om att skapa inkomstmöjligheter för kvinnor.

– När kvinnorna får en egen inkomst blir de inte lika beroende av sina män. Då vågar de höja sina röster. Risken för våld i hemmet minskar också. Det är nästan alltid pengar man bråkar om.

Hue lägger ett vedträd på elden. Det pyr, snarare än brinner. Vedförrådet ska räcka hela vintern.

– Om min dotter växer och mår bättre kanske jag kan hitta ett jobb i en fabrik. Men då skulle jag tvingas lämna henne. Förmodligen skulle vi bara ses en gång om året. Det vill jag inte.

Ett alternativ finns närmare, i byn. Med stöd från We Effect ska Bac Can Women’s Union starta ett kooperativ för teodling, som framförallt ska ge kvinnor möjlighet att arbeta och få en inkomst. Om de får för familjerna vill säga.

– Om min dotter kan tjäna pengar på teodling så kan jag acceptera det. Jag kan ta hand om barnet, säger svärmor Mung Thi Sen.

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och ta del av berättelser och nyheter.

{{ registrationMessage }}
*Dina uppgifter kommer behandlas i enlighet med GDPR. Läs mer här.