Veckans möte med spar- och lånegruppen är just avslutad i den lilla byn Kimokouwa i norra Tanzania. 16 personer samlas varje torsdag för att bidra till den lokala bankverksamhet som byborna driver. Det här är bara en av grupperna i byn, för det har visat sig att hålla grupperna rätt små.
– Våra möten är privata. Vi låter inga utomstående lyssna på vad vi avhandlar, för pengar är en känslig fråga här, säger gruppens ordförande Kelembu Ngulupa
Pengar är lösningen på de flesta problem. I trakten är möjligheterna att skaffa sig riktiga jobb väldigt begränsade, så chanserna till en regelbunden utkomst är få. Men redan efter åtta månader av sparande och lånande, syns en förändring i det lilla samhället.
– Nu bidrar alla, varje vecka med en sparsumma på 2500 shilling (10SEK) och betalar 200 shilling till vår socialfond, berättar Kelembu.
Social fond vid kriser
Summorna är små, men betydande för lokalbefolkningen. Summan i lånefonden fördelas på lån, enligt hur bra motivering man har för att få låna pengarna. Vem som får låna bestäms gemensamt. Det samma gäller användandet av socialfonden, som går till krissituationer enligt behov som avgörs gemensamt inom gruppen.
– Det finns alltid ett behov för pengar ur fonden, för alla kan få oväntade utgifter. Men oftast handlar det om att någons hus har förstörts eller någon anhörig är allvarligt sjuk, säger Paul Muhale, som jobbar i fält för Mviwata Arusha.
Den huvudsakliga verksamheten är ändå spar- och låneverksamheten. Och redan nu har kapitalet växt sig så stort, att man varje vecka kan låna ut kännbara summor för en tremånaders period.
– Räntan är 10 procent – så kapitalet i omsättning växer hela tiden. Några problem med återbetalningar har inte funnits, för den sociala kontrollen är rätt stark i ett så här litet samhälle, säger Paul och skrattar.
Nya företagare
Ju mera man lånar, desto mer ränta betalar man i absoluta belopp. Men det är inte bortkastade pengar för de som lånar. För i slutet av året, betalas en del av vinsten ut till medlemmarna, i förhållande till hur mycket man lånat och betalt ränta. På så sätt uppmuntras medlemmarna också att vara ekonomiskt aktiva och satsa på sina investeringar.
– Speciellt för kvinnorna har det här inneburit en förändring. Flera av medlemmarna har lånat pengar för att till exempel köpa in varor och starta små butiker i sina hem.
En av dem är Rebecca Christopher. I ett sidorum i huset, har hon säckar med utsäde, salt, majs, socker och lite konserver. De har hon köpt från stan och fraktat ut till byn. Det är en bättre lösning än att alla ska ordna transport och åka in till stan för att köpa enbart för egna behov.
– Jag vinner inte så mycket på varje produkt jag säljer, men bönorna är det som ger mest avkastning. Fast majsen säljer jag mest av, säger hon då hon visar upp de olika påsarna i sitt hus.
Hon är inte ensam om att ha börjat en affärsverksamhet. Många kvinnor har öppnat små butiker där de säljer förnödenheter. Men början är för alla väldigt småskalig. Så snart lånesummorna blir större, kan också inköpen bli större och omsättningen växa.
– Mitt mål är att allt fler ska kunna bygga upp en verksamhet som ger avkastning. Och så hoppas vi förbättra boendesituationen för byborna genom låneverksamheten, säger Kelembu Ngulupa.
Nya tak förbättrar livet
Idag bor de flesta av byns 1400 invånare i lerhyddor med grästak. Men det är både opraktiskt och brandfarligt. Därför är det första steget att byta ut gräset mot plåt – men till det behövs pengar.
– Jag tror att, om 2-3 år, har alla som är medlemmar i lånekooperativen ett ordentligt tak. Och så kommer vi att se mycket mera omfattande affärsverksamhet, speciellt bland kvinnorna, säger Kelembu nöjd.
