Nicaragua nära inbördeskrig

President Ortega har svarat med våld mot protester. Bild: Alfredo Zunga

President Ortega har svarat med våld mot protester. Bild: Alfredo Zunga

President Ortega har svarat med våld mot protester. Bild: Alfredo Zunga
President Ortega har svarat med våld mot protester.
Bild: Alfredo Zuniga, AP

”Vi behöver få fler att prata om vad som händer i Nicaragua just nu. Vi har inte tillgång till internationella utrymmen, men ni kan hjälpa oss att sprida information om detta”

Vi är på ett möte på en trygg plats med tre unga studenter från Nicaragua. De vill inte att deras namn kommer ut. De är rädda för repressalier.

Över 100 dagar har gått sedan demonstrationerna mot Nicaraguas president Daniel Ortega började. Demonstrationer som inledningsvis var en reaktion på förändringar i socialförsäkringssystemet har växt sig allt starkare och blivit till ett uppror. De är ett uttryck för missnöjet mot presidenten, hans fru (och tillika vice-president), och den alltmer centraliserade makt som presidentparet tillskansat sig genom åren.

Det som vi inte trodde skulle hända har hänt igen – revolutionären har blivit till diktator, och regeringens svar på protesterna går långt utöver det civila och humana.

Sedan oroligheterna i Nicaragua startade i april har tusentals skadats och över 400 personer har dödats, de flesta av dem unga studenter. Det har blivit livsfarligt att vara ung i Nicaragua.

En ny anti-terrorlag röstades igenom i juli. Som många befarade används den för att kriminalisera dem som utövar sin rätt att protestera. Personer misstänkta för terrorbrott riskerar upp till 20 års fängelse. Hundratals har redan fängslats, ytterligare hundratals är försvunna – antagligen häktade, men i värsta fall mördade. Vittnen berättar om tortyr i häkten och fängelser.

”De som var med om revolutionen för 40 år sedan säger att det vi genomlever just nu är värre än då. Det har varit så mycket på så kort tid. Vi vill inte ha krig, vi växte upp med berättelser om hemskheterna under kriget” säger en av studenterna. Samtidigt genomlider den äldre generationen, som kämpade för sandinismen i revolutionen mot diktatorn Somoza, en enorm kris – vad har de slösat sin lojalitet på? Konflikterna inom familjerna blir dramatiska när barnen avslöjar hur revolutionens ideal blivit en galopperande statskapitalism, medan föräldrarna inte vågar erkänna hur naken kejsaren är.

”Drömmarna vi hade om att ha en utbildning, ett jobb, en karriär, är inte möjliga längre. Vi kan inte leva i Nicaragua” säger en annan av studenterna med tårar i ögonen. Enligt en av personerna har runt 40–50 procent av studenterna på hens universitet flytt landet. Hen fortsätter: ”Det går inte att leva i Nicaragua just nu. Vi försöker se hur vi också skulle kunna lämna landet och få flyktingstatus”.

Landets ekonomi har påverkats och förlamats. Småföretagare har fått stänga igen sina affärer, universiteten har stängts, turismen har upphört. Många har förlorat sina jobb och sin inkomst. Den katolska kyrkan med Biskop Silvio Baez Ortega i spetsen bjöd in till nationell dialog med president Ortega, representanter för civilsamhället, företagsledare och studentrörelsen. Ett förslag om nyval i mars 2019 och presidentens avgång till dess möttes med tystnad och sedan, nekande. Val ska hållas 2021 som planerat, och den katolska kyrkan har spelat ut sin roll som medlare, i stället anklagas biskopen för att delta i ”statskuppen”.

I en intervju med CNN säger president Ortega att Masaya nu är fritt. Studenterna håller inte med. ”Staden Masaya (där studenterna ockuperat infarterna) blev ”fritagen” med kulor, det var ett brutalt förtryck.”

Studenterna vittnar om att offentlig sjukhuspersonal beordrats att inte behandla skadade ”uppviglare”. De berättar om flera fall av skadade som förts till sjukhus men som förblött i brist på vård, men också dödsfall på grund av att ambulanser som ändå försökt hämta offren blivit beskjutna.

”Det är klart det är läskigt att gå ut på gatorna och protestera. Men vi gör det ändå”, avslutar gruppen.

Vi går från mötet med löften om att erbjuda stöd – men hur? Vi kan hjälpa flyktingar med mat och husrum, men hur får vi omvärlden att förstå att Nicaragua inte har tid eller råd att blöda igen som för 40 år sedan? Hur väcker vi vår solidaritet med folket till liv på nytt? Vi vet inte, bara att vi måste göra det de ber oss om – visa att det finns hopp för en ny väg för de unga i Nicaragua.