”Biståndsfinansieringen hopplöst förlegad – så kan hunger motverkas med innovation”

Den här debattartikeln publicerades ursprungligen på aktuellhallbarhet.se

Världen står inför en trippelutmaning: utsläppen måste minska snabbt samtidigt som den biologiska mångfalden måste skyddas. Maten som produceras måste fördelas mer rättvist så att ingen går hungrig, och samtidigt växer antalet magar som måste mättas. För att möta dessa utmaningar krävs inget mindre än en global omställning till mer cirkulära och hållbara livsmedelssystem, både i rika länder och utvecklingsländer.

I västvärlden ser vi snabba och spännande framsteg inom jordbruket och matproduktionen. Nya tekniker och metoder sänker utsläppen och introducerar nya näringsrika födoämnen. Effektiviteten ökar samtidigt som klimat- och miljöpåverkan minskar. I skarp kontrast till detta sitter utvecklingsländerna fast, dels i gamla tekniker som inte klarar det nya mer volatila klimatet, dels i strukturer som tjänar den globala livsmedelsmarknaden men inte de som bor strax intill fälten.

Den våg av innovation och utveckling som vi ser i världens rika länder måste spridas till det lokala jordbruket i utvecklingsländerna. Vi har arbetat med partnerorganisationer i över 20 länder under 65 år, och vår erfarenhet är att det finns gott om lågt hängande frukter för att förbättra den lokala livsmedelsproduktionen, även i de fattigaste länderna. Genom nya tekniker, kompetensutveckling och lokalt rotade innovationer kan produktiviteten öka, samtidigt som beroendet av importerade insatsvaror och påverkan på miljön kan minska.

Den våg av innovation och utveckling som vi ser i världens rika länder måste spridas till det lokala jordbruket i utvecklingsländerna.

Men för att detta ska ske behövs finansiering som stödjer innovationsprojekt riktade mot lokala förutsättningar och behov, och utvecklingsfinansiärer som är villiga att ta risker i experimentella projekt. Här är biståndsfinansieringen hopplöst förlegad och hittills trög i att överge gamla hjulspår, trots att dess tillkortakommanden är uppenbara.

Ett av få exempel på finansiärer som i dag vågar satsa på innovativa projekt med högre risk, men också potentialen att på riktigt lösa problem med livsmedelsförsörjning är Postkodlotteriet. Genom deras stöd har flera lovande initiativ kunnat ta form hos oss och andra organisationer, däribland ”larvprojektet” vi driver i Kenya. Där samarbetar vi med kommuner, lokala bönder och akademin för att ta fram ett system där insekten soldatlarven får äta matavfall från städernas marknadsplatser, vilket ger kompost som används som gödsel och feta larver som blir till foder för höns. Det skapar ett cirkulärt kretslopp som löser svåra avfallsproblem i städerna samtidigt som det ger lokala bönder billig och stadig tillgång till ekologiska insatsvaror som tidigare köptes dyrt på import.

Detta projekt har inte bara lett till förbättringar i livsmedelssäkerhet, minskade utsläpp och lägre miljöpåverkan. Det har samtidigt skapat nya lokala arbetstillfällen.

Detta projekt har inte bara lett till förbättringar i livsmedelssäkerhet, minskade utsläpp och lägre miljöpåverkan. Det har samtidigt skapat nya lokala arbetstillfällen. Men viktigast av allt kan projektet nu visa en väg för andra att följa. Effekten är katalytisk och beständig. Resultatet är en ny pusselbit på väg mot en hållbar värld utan hunger. Därför är det avgörande att fler finansiärer, inte minst de stora statliga givarna, följer Postkodlotteriets exempel och vågar investera i innovationsprojekt som riktar in sig på lokala utvecklingshinder.

Anna Tibblin
Generalsekreterare för We Effect