Först när turistmålet tystnar blir det en nyhet

Filta Natala och hennes familj har varit drabbade av torkan sedan i maj. Först nu, när turistmålet Victoriafallen har sinat till en rännil, har torkan blivit en nyhet. Bild: Ola Richardsson

Jag vet inte hur jag ska få dig att orka läsa den här texten. Kan du kanske ta det som en utmaning? Jo, kom igen! Det blir inte kul!

Tio miljoner människor i Zambia och Zimbabwe har kämpat mot hungerhotet i ett halvår nu. Den största anledningen är att klimatet inte har skänkt många droppar regn till södra Afrika. Zambezifloden, som delar länderna, har lägre vattenstånd än någon kan minnas.

Skördarna har förtvinat till ett knastertorrt, ljusbrunt täcke över åkrarna. Brunnarna har sinat. Dammarna som djuren dricker ur likaså, och nödslakterna  kommer dagligen som brutala påminnelser om detta för familjerna på landsbygden.

Du visste kanske inte om det? Det är i så fall inte konstigt, för ibland är medielogiken obarmhärtig.

Det är katastrofläge i stora delar av södra Afrika. Men det har inte blivit en nyhet i svenska tidningar. Inte förrän vattnet i Zambezifloden sinat så mycket att Victoriafallen blivit torrlagda.

What? De världskända Victoriafallen utan vatten?

Hundratusentals turister besöker fallen varje år. Och då, först när de mäktiga forsarna stillnat till rännilar i turistmålet, är torkan en toppnyhet i Dagens Nyheter.

Jag läste nyheten. Suckade uppgivet.

Kunde bara tänka på Filta.

Jag träffade henne i slutet av maj, i en zambisk by 15 mil från Victoriafallen.

Hon berättade att skörden varit usel och att familjen redan hade fått förklara för barnen varför de var tvungna att dra ner på matransonerna.

Men, undrade jag, det kommer sannolikt inte att regna alls på ytterligare minst ett halvår. Hur tänker du om det?

Hon såg förbi mig. Blicken någonstans långt bort i fjärran.

Så vände hon sig mot mot igen och svarade kort:

– Svart. Allt är svart.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

För jag vet ju hur den funkar. Medielogiken. Knappast någon orkar läsa om den brutala vardagen för Filta och hennes familj.

Mitt yrkes-jag, som mångårig journalist och kommunikatör, förstår det.

Mitt andra jag känner en frustration som äter mig inifrån.

Men har du orkat läsa ända hit vågar jag berätta lite till.

I Zimbabwe har en krackelerande statsapparat, ekonomisk härdsmälta, torka och översvämningar gjort att 7,7 miljoner människor går och lägger sig hungriga. Det är hälften av landets befolkning.

Kanske skulle man kunna förmå Google att styra om sina algoritmer så att om någon i Sverige söker på ordet ”systemkollaps” så skulle alla träffar bli från Zimbabwe.

I Zambia beräknas minst 2,3 miljoner människor vara utan säker tillgång till mat. Strömavbrotten är långa och många, eftersom Karibadammen i Zambezifloden inte kan förse landet med elektricitet.

I Moçambique leder uppror, torka och ifrågasatta val till nya humanitära och säkerhetsmässiga problem i landet som fortfarande kämpar med efterdyningarna av cyklonerna Idai och Kenneth. 2,5 miljoner människor är beroende av humanitära insatser.

Stora delar av södra Afrika har drabbats av den värsta torkan sedan mätningarna inleddes 1981. Temperaturerna i regionen stiger mer än dubbelt så mycket som det globala genomsnittet och alltmer oberäkneliga regnperioder slår hårt mot framför allt bönder.

Som vanligt drabbas kvinnor och barn hårdast.

Men det är obehagligt tyst i media i den rika världen.

Vi orkar inte med att höra om mer än en, kanske några, kriser åt gången.

Och helst inte så mycket om varje kris.

När vi har hört och läst om ett elände under några dagar så är det knappast något nytt längre. Även om krisen har blivit värre för varje dag är det ändå samma gamla hungerkris. Och det finns ju så många.

Cyklonen Idai är ingen nyhet längre.

Filta Natala har aldrig varit.

 

Läs mer om torkan här.

Av

Ola Richardsson