Mod och mänsklig kraft

I måndags vaknade vi till nyheten om den kraftiga jordbävningen i Turkiet, nära gränsen till Syrien. Det första skalvet kom mitt i natten, när städer och människor fortfarande sov. Det pågick i lite drygt en minut, tillräckligt länge för att förändra allt för alltid. Det är en tragedi som manar till handling, men också eftertanke.

Jag pratar med min kollega Annika. Vi har båda levt i Centralamerika, som ofta drabbas av jordbävningar. Vi reagerade båda på nyheten på samma sätt – fysiskt. Våra kroppar minns hur jordbävningar känns. De minns efterskalven; hur marken fortsätter gunga i flera veckor framåt. Ljudet när asfalten böljar och spricker upp i stora sår. Oron på natten när man ligger vaken i mörkret och lyssnar efter mullret och gathundar som börjar skälla; det sägs att dom känner skakningarna före oss. Hur stadigt är mitt hus?

I Turkiet och Syrien pågår en desperat kamp mot klockan för att rädda överlevande ur ruinerna. Medan jag skriver kämpar tiotusentals människor för sina liv. Det är kallt och det är kaos. Dödstalen fortsätter stiga. Över 20 miljoner människor har drabbats. Annika minns det stora jordbävningen i Mexiko 1985 och påminns om människors ofattbara mod; hur man riskerade sina eget liv för att kunna rädda andra. Det är bland människans vackraste instinkter. I Turkiet och Syrien tänder de eldar, ordnar mat och gräver efter liv bland sina raserade lägenheter. Det är en bild av mänsklig urkraft.

We Effect arbetar inte i något av de drabbade länderna. Men vi stödjer bostadskooperativ som bygger hållbara, jordbävnings- och stormsäkra, bostäder i klimatutsatta länder som Filippinerna, El Salvador och Uganda. Att förse människor med trygga och säkra bostäder får mycket lite uppmärksamhet inom biståndet. Men de senaste dygnens tragedier visar hur viktigt det är. Att bygga stadiga hus, med bra utrymningsvägar är skillnaden på liv och död när jordbävningen, cyklonen eller översvämningen kommer – och de kommer allt oftare.

Det finns inga möjligheter i denna katastrof; den är enbart tragisk. Men kanske kan den hjälpa oss att stanna upp en liten stund. Höja blicken från Erdoğan-dockor, kinesiska ballonger och ålfiskande statssekreterare. Och i stället reflektera över de husgrunder vi bygger – både bildligt och bokstavligt. Är de robusta och säkra, eller bör vi tänka över våra prioriteringar?

Vänligen,
Anna