Marken är allt

Från gemenskap till sjukförsäkring – marken är allt
För den som inte lever i ett jordbrukssamhälle kan det vara svårt att förstå hur mycket en bit mark betyder, men för kvinnorna i Zimbabwe är den allt. Ofta är marken deras enda försörjning. Och faktiskt mer än så, den ger en plats att bo på, en identitet och gemenskap samt en tryggad pension. 68 procent av befolkningen i Zimbabwe bor på landsbygden, men även de som bor i städerna behöver en bit land. Varför? Jo, i ett land som Zimbabwe är det inte självklart att en kan leva på sin lön. På sin markbit kan en då odla majs och andra basgrödor, som drygar ut hushållskassan.

Och skulle någon bli sjuk eller förlora sitt jobb – då ger marken den trygghet vi får från a-kassan eller sjukförsäkringen. Den som vill låna pengar, oavsett om det är för att starta ett litet företag eller betala barnens utbildning, behöver också som regel ha en bit mark som säkerhet för att få ett lån.

Markfrågan angår därför alla kvinnor i Zimbabwe. Och givetvis också alla män. Det är därför kvinnors rätt att äga mark är en så central fråga för att öka jämställdheten. Med marken kommer inte bara ekonomiskt självbestämmande, utan också självkänsla och en starkare ställning i de traditionella samhällena på landsbygden. Den som inte har mark har ingenting.

8 hinder för kvinnors rätt till mark i Zimbabwe
1. Patriarkatet är starkt i Zimbabwe. Kvinnor förväntas inte yttra sig offentligt och anses inte kunna äga produktionsmedel. Eftersom kvinnorna har växt upp med sådana värderingar, ser de inte alltid själva sina rättigheter och möjligheter.
2. I det traditionella rättssystemet som gäller på landsbygden saknas ofta lagfarter som visar vem som äger marken. Då blir det lätt traditioner, grupptryck och den starkares rätt som avgör saken – och på sådana villkor vinner oftast inte kvinnor.

 

3. Kvinnor på landsbygden i Zimbabwe saknar ofta tillgång till information och kunskap om vilka rättigheter de har och hur de olika rättssystemen fungerar. Det gör det svårt för dem att agera för att försvara sina egna rättigheter, även när det finns en lagparagraf att åberopa.

 

4. Det finns 12 lagar och 8 myndigheter som på något sätt befattar sig med markfrågor i Zimbabwe. Det är ett lapptäcke, där olika lagar och myndigheter kan hamna i konflikt. Individen riskerar att bli rättslös och att driva en process kan kännas som ett stort risktagande, som en helst undviker.

 

5. Att driva en process om rätten till marken kostar pengar. Men kvinnor har sällan tillgång till egna resurser. Det blir en ond cirkel – det är ju för att de inte har rätten till marken som de saknar resurser.

 

6. Det saknas en tydlig politisk vilja att lösa problemet med kvinnors rätt till mark. På det stora hela finns lagar på plats som ger kvinnor rätt att äga mark, men landets institutioner är svaga och staten gör mycket lite för att lagarna ska omsättas i verklighet.

 

7. Korruption spelar också en roll, särskilt när det gäller mark i områden där det kan finnas naturtillgångar. Då kan ibland den som har rätt politiska kontakter eller störst plånbok ta för sig. Korruption missgynnar givetvis även många män, men kvinnor har som regel en sämre ställning och är därför ännu mer sårbara.

 

8. Kvinnor missgynnas av ett större socialt ansvar. De ska sköta både jordbruket och hushållet samt ta hand om barn, äldre och sjuka släktingar. Ansvaret för omsorgen kan ibland leda till att kvinnor misslyckas med att betala sina skulder, till exempel lånar småskaliga bönder ofta till utsädet. En sådan obetald skuld kan vändas emot kvinnan när hon försöker få rätten till sin mark, hon anses inte ansvarsfull.

Tillbaka till storyn om Theresa

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och ta del av berättelser och nyheter.

{{ registrationMessage }}
*Dina uppgifter kommer behandlas i enlighet med GDPR. Läs mer här.