Oberäknelig torka och regn påverkar bönderna i södra Afrika

När Filta Natala funderar på vad hon ska svara på frågan blir hon tyst en lång stund. "Svart", säger hon till slut. Frågan var: Nu när skörden har blivit usel, brunnarna är torra och torkan och hungern redan är här, hur ser du på de kommande sex månaderna utan regn?

52-åriga Filta Natala i Hufwa i södra Zambia har åtta barn och tre barnbarn. Flera av barnen har flyttat ut, men hon har fortfarande en stor försörjningsbörda. Nu vet hon inte hur hon ska klara den. Det är inte första gången hon och hennes familj drabbas av torkan.

– Men i år är det värre än vanligt. Dessutom får vi inte lov att sälja djur.

I Zambias södra provins har många bönder kor och getter. De fungerar vanligen som en slags buffert när det är dåliga tider. Om skörden har blivit dålig kan man sälja en ko eller ett par getter och på det sättet få råd att köpa mat och betala skolavgifter.

Det fungerar inte i år.

Det är mul- och klövsjuka i södra provinsen och all försäljning av djur är förbjuden. Så när brunnarna sinar och dammarna där djuren ska dricka redan är torra så finns inga alternativ.

– Jag vet inte vad vi ska äta i morgon, säger Filta. Och hur vi ska klara resten av det här året… Jag vet helt enkelt inte.

Det har varit annorlunda tidigare år.

– Förut har vi alltid klarat oss, även om det har varit tufft emellanåt. Men i år är det hunger i byn.

Filta Natala är medlem i ett kooperativ som får stöd av We Effect

På så sätt har hon fått lite mer att säga till om och har, till skillnad från många andra kvinnor, numera en egen bit mark att odla på. Det är ett resultat av ett arbete tillsammans med Zambia Land Alliance där ledare inom det traditionella systemet har påverkats under lång tid. Numera finns det certifikat för ägande av land och kvinnor har fått större rättigheter. Bland annat har de rätt att bo kvar på gården om maken skulle dö.

– Men jag kunde inte så majs och solrosor i tid i år. Min man använde de enda dragdjuren vi har i familjen och jag fick vänta till i januari på att kunna använda dem. När det väl var min tur hade torkan redan kommit och ingenting grodde.

När hon får bestämma om inkomsterna går större delen av dem till barnen, till skolavgifter och mat.

– Män resonerar lite annorlunda. De tycker att det är viktigare att köpa fler djur, att utöka gården.

Hon beskriver de senaste årens arbete med Zambia Land Alliance som ett uppvaknande.

– Förut var vi ignoranta. Vi tänkte inte så mycket på vilka rättigheter vi borde ha när det gäller tillgången till mark. Nu är det bättre, även om vi har en lång bit kvar att gå. Men när vi arbetar tillsammans, pratar ihop oss och hjälper varandra så kommer vi framåt.

Filta pratar ivrigt om framstegen med markfrågan. Hon berättar också att de startade en spar- och lånegrupp tillsammans, som ett alternativ till de kommersiella bankerna. Men så blir hennes blick tung igen när hon tänker på den ekonomiska verkligheten.

– Det är ju bra förstås. Men vi har inte kunnat spara något de senaste två månaderna. Och jag vet inte när jag kommer att kunna lägga undan något igen. Det närmaste halvåret eller mer… ja, jag vet inte hur jag ska klara det.