Funderingar kring jämställdhet

Jag har under min tid här imponerats av kvinnornas rent fysiska styrka men också deras mentala. Deras inställning är fantastisk och tacksamheten för det man har är stor.

Själv kommer jag ju lämna de här tuffa dagarna och leva vidare i mitt bekväma liv med elektricitet, maskiner för nästan allt och en vardag vars rutiner kan brytas nästan närsomhelst. Jag och min familj kan bestämma att vi inte orkar laga mat, trots att vi har hemma och sedan gå ut och äta. Vi kan klura på om vill åka på semester eller köpa en ny soffa. Jag som kvinna i Sverige förväntar mig jämlikhet mellan könen och vad man gör i hemmet. Jag kan ta en sjukdag om jag inte är frisk. 

Kvinnorna här bär den överlägset största bördan för familjen och hemmet. Officiellt är mannen huvudansvarig, den som äger marken och de flesta av djuren, men det är kvinnan som utför det mesta av arbetet.

Lina instruerar Anna i hur man skördar grönsaker. Foto: George Kamau

Lina säger att hon är lyckligt lottat som har en man som hjälper till mycket och bidrar, och det gör han, men inte på det sätt jag skulle kalla jämlikt. Det har ibland varit provocerande och smärtsamt att se Lina stressa och kämpa, samtidigt som hennes man förväntar sig varmt vatten till sin dusch, färdigt te när han vill ha eller mat som är redo. Män häromkring varken tvättar, städar, diskar eller lagar mat. De tar inte hand om barnen, särskilt ej de små. Och framförallt, de hämtar inte ved och bär den på sin rygg. 

Varför är det så då? Tro mig, det har jag frågat mig och dem. Svaret är att det är traditionen och att det är Guds vilja. Kvinnan är underordnad mannen. 

Tycker man det är fel, vill man ändra det? Både ja och nej är svaret jag får. Lite klassiskt är det den äldre generationen som håller fast vid traditionen och den yngre som vill annat. Det är också en fråga om att via små steg göra förändringar om man så vill. Jag tänker att det är viktigt att inte tänka att vårt sätt per definition är bättre, bara annorlunda. 

Dags att lämna mjölken till kooperativet. Foto: George Kamau

Kvinnogrupperna inom det kooperativ som Lina är medlem i är också en framgångsfaktor enligt dem själva. 

Arama farmer co-op society är den del av BAMSCOS som jag nämnde i min tidigare text och är det närliggande kooperativet här. Det är dit Linas mjölk sänds och det är också där inte mindre än 10 olika kvinnogrupper finns. 

Jag har pratat med deras verksamhetsledare, Maryline Jepkosgei Kiptoo, som berättar att grupperna verkligen stärkt kvinnorna. Inte bara i kunskaper kring skötsel av djuren för att öka produktivitet och odlingar för att öka mångfalden av skördarna, men också för att stärka kvinnornas samhörighet och gemenskap. ”Genom att vara fler blir man starkare”, säger hon och fortsätter: ”Vi har jobbat för ett delat medlemskap, så att kvinnorna också är medlemmar och kan få en del av inkomsten från mjölken.  För denna kan de köpa något till sig själva och öka sina egna möjligheter.” 

Kvinnogruppen jobbar med något som kallas mikrofinansiering. Varje medlem ger lite av sina sparpengar till gruppen. För dessa pengar genomför de olika projekt, som till exempel att köpa höns till varje medlem, och kvinnorna kan också låna av gruppens pengar till 1% ränta. 

Lina säger själv att gruppen gjort mycket för henne och att det finns en stark gemenskap dem emellan. Hon hoppas på att få fortsätta utvecklas som kvinna och bonde genom det arbete som man gör inom kooperativet. Hennes förhoppning är att hon genom det kan stärka sin familjs och särskilt sina barns möjligheter till utveckling. 

Jag är berörd av kvinnornas vilja och styrka, av att man går samman och att man verkligen vill utvecklas och göra förändringar på ett sätt som fungerar för dem. Man har drömmar och ser med tacksamhet på saker som förbättras. Vi kanske inte skulle tycka det är mycket eller tillräckligt, men återigen, det handlar inte om vem som gör rätt eller vem som gör fel. Det handlar om att varje man och kvinna har möjlighet och rätt att göra sina egna val. 

 Tillbaka till bloggen

Av

Anna Myhr