Om själslig och fysisk energi

Jag är av naturen nyfiken och älskar samtal och möten med nya människor. Min upplevelse är att Lina med familj är lätta att komma nära och de är i sin tur nyfikna på Sverige, vår kultur och lantbruket hemma.  

De här veckorna har jag fått chans att prata med olika personer om grödor, djur, mjölkning, religion och livsåskådning, könsroller, barn och barnuppfostran, giftermål, politik, utbildningsväsendet, klädsel, språk, maträtter och matlagning, homosexualitet, framtidsplaner, uppsamling av regnvatten och en massa annat.  

Det finns outtömligt att prata om och dela.  

Att acceptera svaren man får, sättet saker görs och hur rollerna är fördelade har jag insett är nyckeln. Det har inte alltid varit lätt och ibland har jag känt mig frustrerad och ställt mig frågan varför. Personligen är jag inte van att finna mig i något jag inte upplever är rättvist eller fråntar mig makt. Det har varit en övning i acceptans dels att ”bara” vara och att dela vardagen som den är. Att inte förändra eller komma med förslag på annat sätt att se på det eller göra.  

Vissa situationer eller åsikter är såklart svårare än andra att känna acceptans inför och ibland har det varit det tuffaste jobbet, inte det rent fysiska.  

Det finns några samtal jag återminns där jag och Lina pratat om känsliga ämnen. De har ofta skett när hon och jag varit ensamma i köket eller på väg mot skogen för att hämta ved. Då har vi avhandlat samtal om kvinnorollen, homosexualitet eller skapelseberättelsen. Vi har kunnat se på saken olika och sedan konstaterat att det är bra att ha samtalen. Vi uppskattar båda att lyssna på den andres tankar och idéer, även om man inte alltid är överens. Sen har vi skrattat och så tar vi tag i det vi skall göra. 

Att ha energi och ork, både fysiskt, mentalt och själsligt känns som en viktig ingrediens att ha med sig på det här uppdraget. För visst är det fysiskt utmanande för en avdelningschef som annars tillbringar arbetsdagarna på ett kontor och på olika möten. Ansträngande på ett helt annat sätt än det arbete jag utfört här tillsammans med Lina. Kroppen, eller snarare ryggen, hade en viss invänjningsperiod till all framåtlutande ställning och att bära många kilo ved på ryggen.

Förutom det fysiska så har energi och ork krävts för att kunna vara nyfiken och accepterande, inte låta frustration ta över. Att bo i en familj om 11 barn i en annan miljö är ju också en viss utmaning utifrån att egentiden är nästintill obefintlig och jag har varit omringad av människor, djur och ljud dygnet runt. Även om nätterna låter hönsen och tupparna som råkar vara mina grannar. För att inte tala om råttorna som byggt bo i sovrumsväggen.  

Jag har varit omringad av människor, djur och ljud dygnet runt.

Den själsliga energin handlar för mig om att se hur hårt familjen kämpar för att få det att gå ihop. Hur små medel man har att röra sig med och vilka enorma klyftor vi har att göra med här i världen.  

Det finns en inbyggd orättvisa i det system vi har och det gör ont att känna in konsekvenserna av den. Min fråga till mig själv blir – vilken skillnad kan och kommer du att bidra till? 

När jag lämnar Linas familj är resväskan lättare då jag lämnar lite grejer här för dem att använda men mitt sinne och erfarenhetsbank är desto mer välfyllda.  

Det finns så många intryck och insikter jag tar med mig, men jag känner att jag behöver reflektera och sortera för att kunna säga mer.  

Det jag däremot vet att jag tar med mig är den nyfikenhet, acceptans och energi som jag känt här i familjen Ruto/Kibor.  

De är verkligen varma, välkomnande och roliga. Jag känner att jag har fått en andra familj här i Kenya och vi kommer att fortsätta hålla kontakten. 

Tillbaka till bloggen