På gården till det blåmålade huset med tak av korrugerad plåt där Placida Odencio och hennes familj bor växer blommande prydnadsbuskar, kokosnötspalmer, mangoträd och guavaträd. Där finns också ett hönshus och en svinstia. Tittar man bortom fruktträden ser man de 10 hektar risodlingar som familjen försörjer sig på.
Följ med Placida till hennes gård på den Filippinska landsbygden:
När Placida, som till vardags kallas för smeknamnet Nanay Placing, först kom till platsen i San Ysiro i utkanten av Manila i början av 1970-talet såg det annorlunda ut. Hon och maken hade blivit lovade mark, en vattenbuffel och tillräckligt med ris att klara sig fram till första skörden om de slog sig ner i området. Istället fann de en bit vildmark som de var tvungna att röja för jordbruk.
– Det tog oss två år att komma på fötter. Vi åt bara gröt varje dag, minns Nanay Placing.
Grönsaker på tallriken
I dag är hon 77 år gammal. Maken Isidro är 80 år och orkar inte längre arbeta på fälten. Det gör däremot Nanay Placing, tillsammans med sina tio barn och barnbarnen. De odlar i huvudsak ris, som också är det som familjen mestadels äter. Det går åt 35 kilo ris i veckan.
– Vi behåller tillräckligt med ris för att klara oss fram till nästa skörd, sedan säljer vi resten, berättar Nanay Placing.
– Vår mat är inte särskilt näringsrik. Det är ingen som kommer hit upp till bergen för att sälja kött, till exempel. Ibland köper vi hjort eller vildsvin som någon fångat. När jag inte har kött av något slag att tillaga så får familjen grönsaker. Vi äter grönsaker varje dag, som jag har planterat här runt huset, berättar Nanay Placing, och tillägger att de också äter fisk som de fångat i bäcken och ägg från hönsen på gården.
Hunger är vanligt på Filippinerna
Av Filippinernas drygt 100 miljoner invånare har 66 miljoner inte råd att äta tillräckligt med näringsrik kost. Mer än var tionde invånare i Filippinerna är undernärd, enligt FN:s uppskattningar. Totalt räknades 479 miljoner människor i Asien som undernärda 2018. Det är 58 procent av det totala antalet undernärda i världen. Mot bakgrund av coronapandemin har antalet hushåll i Filippinerna som lider av hunger nått rekordhöga 7,6 miljoner. Hunger är vanligast i familjer med låg utbildning.
Nanay Placing har aldrig gått i skolan, men hon prioriterar barnens och barnbarnens utbildning. Barnen har gått i skolan, men arbetar nu i familjens jordbruk. Familjens största utgifter är för mat och skolavgifter. När inkomsterna tryter skär familjen ner på de egna förråden med ris och säljer mer för att ha råd med skolavgifter, skolmaterial och skoluniformer.
– Jag vill att mina barn och barnbarn ska ta hand om vår mark här, så att de kan klara sig utan att behöva förlita sig på oss äldre. Jag vill också att dom ska gå i skolan och skaffa sig jobb, säger Nanay Placing.
För bevattning förlitar sig familjen helt och hållet på regn. De har inte råd med någon form av konstbevattning. Ett par gånger har vädret förstört skörden. En gång blåste en tropisk storm sönder risplantorna och en annan drabbades de av översvämningar som förstörde fälten. Riset de lyckades rädda blev missfärgat och smakade bittert. Det gick inte att sälja.
– Vi åt det och delade det med andra i vår släkt som inte heller hade tillräckligt att äta, berättar Nanay Placing.
Staten vill flytta på bönder
När maken var yngre brukade han ta tillfälliga bygg- jobb i stan under torrperioderna då det inte går att bruka jorden. För inkomsten handlade de socker, kaffe, torkad fisk och lök. Ibland även plastsandaler till barnen. Över åren som har gått har familjen lyckats spara ihop till olika jordbruksmaskiner som underlättar arbetet, till exempel en plog och en skördetröska. De har i dag också två minibussar som de använder för att köra riset till marknaden. Det tog dem ett par år att spara ihop till den första.
– Varje gång vi kunde spara lite pengar köpte vi bildelar, som vi sedan gav till en bilmekaniker att montera ihop, berättar Nanay Placing.
I dag är hon orolig för statens planer att förflytta bönder från ett närliggande område till San Ysiro med omnejd för att göra plats för ett stort dammbygge. Därför är Nanay Placing medlem i en bondeorganisation för 300 familjer i området, Samahan ng mga Magasaka sa Bundok Antipolo, SAMBA. Syftet med organisationen är att säkra böndernas rätt till mark och att stärka deras möjligheter att försörja sig.
– Ettusen femhundra hektar av marken här omkring kommer att gå till de som förflyttas. Bara en liten del kommer att vara till för oss. Men vad händer med all den svett vi investerat i den här marken? Jag är medlem i ett kooperativ för bönder. Tillsammans har vi bönder tagit kontakt med jordbruksdepartementet för stöd i frågan, berättar Nanay Placing.
