– Jag föddes på landsbygden, här växte jag upp och här vill jag stanna. Men att vara bonde utan jord funkar inte. Hur ska vi kunna odla om vi inte har mark? Och hur ska vi överleva då?
Maria är, som så många andra kvinnor på den colombianska landsbygden, en bonde utan mark. Som de flesta bönder i Latinamerika är hon dömd till att hyra mark för sina mest basala behov. Maria ingår i ett jordbrukskooperativ där hon, tillsammans med ca 40 andra personer, odlar kassava, banan och tomater för eget bruk och försäljning.
Torka i norra Colombia
Maria blickar ut över det torra och slitna fältet. Här, i La Guajira i norra Colombia, har det inte regnat på över ett halvår, och nu har vattenresurserna börjat sina. Jorden är torr och hård. Bristen på vatten utgör ett ständigt hot mot kooperativets odlingar.
Marias blick stannar vid en fjärran punkt vid horisonten. Hon lyfter sin hand och pekar långt bort.
– Där borta håller de på att gräva ut jorden. De har hittat kol, så det ska bli en gruva. Vattenbristen kommer bara att bli värre, vem vet om vi kommer kunna stanna här, säger hon med en suck. Hon fortsätter:
– Colombia är ett rikt land. Vi har naturtillgångar och bördig odlingsmark. Samtidigt finns det människor som inte har något att äta. Barn dör av hunger och törst. Och regeringen ger ingen hjälp. Vi lever i ett land utan framtid.
Orättvis fördelning av mark grunden till konflikten i Colombia
Maria lever mitt i en paradox. Landet har stora ekonomiska resurser, men den stora majoriteten av befolkningen får aldrig ta del av dem. Historiskt har storbolagens intressen varit styrande för colombianska regeringars prioriteringar. Bönder har drivits från sina marker i jakten på ökad exploatering av naturtillgångar eller odlingsmark för monokultur av banan, sockerrör och palmolja. Resultatet är att en procent av landets jordägare äger 81 procent av den existerande jordbruksmarken. Och kvinnor äger endast 26 procent av landets markresurser, trots att de bär huvudansvaret för både hushåll och jordbruk. Utan mark kan fattiga bönder inte trygga sin egen livsmedelsförsörjning. I La Guajira har nästan 5000 barn dött av undernäring sedan 2010.
Denna strukturella ojämlikhet var den som tände gnistan till världens längsta inbördeskrig. Den mer än 50 år långa väpnade kampen mellan vänstergerillor och regeringen, ledde till över 250,000 dödsoffer och tiotusentals försvunna. De allra flesta från civilbefolkningen.
När freden tecknades 2016 började invånarna på landsbygden känna hopp inför framtiden.
Fredsavtalet påskrivet men freden är långt borta
Men än har freden inte kommit. Fortfarande är Colombias landsbygd våldsam och farlig. På vissa platser är det värre än under kriget. Och de som drabbas hårdast är än en gång fattiga bönder, urfolk, afrocolombianer och kvinnor. Precis som under kriget.
Ana är en av dem som hamnade mitt i krigets fasor. När hon var 17 år vändes hennes liv upp och ner, när hennes pappa blev brutalt mördad av paramilitärerna.
– Fram till dess hade jag ignorerat konflikten, jag ville inte ha med den att göra. Men vi var fattiga bönder och tillhörde ett urfolk. Det räckte för att bli måltavlor för paramilitärernas aktioner.
Under kriget beslagtogs åtta miljoner hektar mark, ofta från bönder, urfolk och afrocolombianer som levde i konfliktdrabbade områden och som anklagades för samröre med gerillan. Så blev det även för Ana och hennes familj. De fördrevs från sitt hem och fick sälla sig till Colombias miljontals internflyktingar.
Att försvara jorden är farligt i Colombia
Idag har Ana hittat tillbaka till sin hemregion. Hon bor på samma gård som Maria, och även hon oroar sig över det nya hotet som närmar sig hennes nya hemby. Flera invånare i området har börjat organisera sig mot gruvnäringen.
– Här är det vi kvinnor som tar fighten, för vi vet vad gruvnäringen för med sig. Sjukdomar och andra svårigheter för våra barn. Vi har knappt något vatten som det är, och om det tar slut, vad ska vi dricka då? Om jorden slits ut, vad ska vi leva av imorgon? frågar sig Ana.
Men, att försvara jorden och dess resurser är en farlig sysselsättning i Colombia idag. De som försvarar rätten att bruka sin mark, att ha tillgång till vattenresurser och andra naturtillgångar, grundläggande mänskliga rättigheter, gör det med livet som insats. Sedan fredsavtalets tecknande har mer än 500 aktivister och sociala ledare mördats. De omfördelningar av landresurser som ingår i fredsavtalet innebär nämligen ett hot mot rika jordägare och utvinningsindustrin. Starka krafter som gör allt i sin makt för att försvåra genomförandet av fredsavtalet och tysta de röster som kräver förändring. Colombia har blivit världens farligaste plats för människor som försvarar mänskliga rättigheter.
Rosa, som också är en fattig bonde utan jord, har hört om morden på nyheterna. Än så länge har ingen hon känner mördats, men hon är säker på att dödandet kommer fortsätta och att hon därför måste kämpa.
De kommer fortsätta döda oss. För att vi tänker annorlunda, för att vi skyddar våra landresurser, för att vi är bönder. För att vi vill ha det bättre för alla, inte för bara några få.
För Rosa finns det massor att kämpa för. Och hon kommer inte att ge upp.
– Vi måste försvara våra rättigheter, marken, livet. Här på landsbygden ser jag många barns drömmar avstanna, eftersom det inte finns skolor, för att de blir sjuka och inte har tillgång till vård, för att de inte har någon mat att äta. Jag vill att barnen här får utbildning, att alla har ett tryggt och värdigt boende, att vården blir jämlik.
Kontroll över mark nyckeln att ta sig ur fattigdom
För kvinnor är tillgång till och kontroll över ekonomiska resurser, såsom mark, en nyckel för att ta sig ur fattigdom. Ekonomisk egenmakt och självständighet är också viktiga faktorer för att utveckla kvinnors ledarskap, deras deltagande i demokratiprocesser och fredsbyggande. Men för Maria, Ana och Rosa betyder avsaknaden av mark att de inte kan tänka långsiktigt.
– Att inte ha mark betyder att vi inte heller har möjlighet att utveckla andra projekt. För att odla behöver vi mark. För att bygga bostäder behöver vi mark. Med hyrd mark lyckas vi bara göra små initiativ. Det kommer vi inte långt på, säger Rosa.
– Våra barns framtid är osäker. Som det ser ut nu kommer de att få samma liv som oss. Vi har ingen bostad, vi har ingen mark, vi har ingenting. Vi föddes fattiga, vi fortsätter att vara fattiga, och vi kommer att dö fattiga, avslutar Ana med sorgsen röst.
Med hänsyn till de porträtterade personernas säkerhet görs ett undantag från We Effects bildpolicy: Att alla som medverkar på bild ska namnges, och namnen är därför fingerade.
