Wilma Mendoza reflekterar över hur stor del av hennes liv som har präglats av kampen för mark och urfolksrättigheter. Idag har hon hunnit fylla 46 år och är ordförande för CNAMIB (Confederación Nacional de Mujeres Indígenas de Bolivia), en nationell urfolksorganisation som arbetar med kvinnorättsfrågor för de olika urfolksgrupper som finns i Bolivia.
Vår mark betyder allt för oss, den är vårt liv. Vi är inga utan vår jord.
Wilma föddes på sjuttiotalet in i en Moseténfamilj — ett urfolk från den bolivianska slätten — som ägnade sig åt jordbruk. Nyss fyllde 17 år flyttade hon till storstaden La Paz för att studera agronomi. Under denna tid växte även hennes politiska intresse vilket ledde till att hon började engagera sig i studentprotester och fackföreningsfrågor. Efter sju år i La Paz kände hon att det var dags att vända hem till sin by, och ända sedan dess har hon arbetat för att försvara urfolksterritorier och urfolkskvinnors rättigheter. Ett arbete som nu känns mer angeläget än någonsin.
”Vi är väldigt oroade över den utvinningspolitik som tillåts bedrivas på våra territorier under parollen att det utvecklar landet, och hur urfolksmarker som en konsekvens tas i beslag”, säger Wilma.
Exploatering av naturresurser problem i hela Latinamerika
Utvinningsprojekt är inte bara ett stort problem i Bolivia, utan i hela Latinamerika. Gruvdrift och annan exploatering av naturresurser leder bland annat till att hela samhällen tvångsförflyttas från sina historiska marker, att den närliggande naturen — som till exempel floder och vattendrag — förorenas och att den biologiska mångfalden försvinner. Och för de människor som likt Wilma motsätter sig sådana projekt är konsekvenserna ofta stora.
”Att vara en kvinnlig urfolksledare här ute i territorierna är svårt. Vi utsätts för våld hela tiden. Inte bara från utvinningsföretagen och myndigheterna, utan även från många av de lokala manliga urfolksledarna”, berättar Wilma.
Enligt Wilma allierar sig ofta lokala manliga urfolksledare med de som driver på utvinningsprojekten, vilket leder till interna konflikter inom lokalsamhällena. Dessa leder i sin tur till ytterligare trakasserier, hot och andra våldshandlingar, och drabbar i synnerhet de kvinnliga mark- och miljöförsvararna.
”Det är ett sätt att skrämma och tysta oss kvinnliga urfolksledare så att vi inte ska fortsätta berätta vad det är som pågår i våra territorier. Och tyvärr är det många som låter sig tystas. Flera av mina förebilder har sagt att de istället väljer att skydda sina liv, och att de har sina barn att tänka på”.
Men Wilma själv säger sig inte vara beredd att ge upp. Den existentiella kopplingen till marken är för stor.
”Vår mark betyder allt för oss, den är vårt liv. Vi är inga utan vår jord”.
