Använd bondförnuft i biståndet

Världen blir bättre, men det går för långsamt. Det är bara tretton år kvar, sedan ska ingen människa behöva leva i extrem fattigdom. Målet kan bara bli verklighet om vi gör kraftfulla satsningar där utmaningarna är som störst: bland kvinnliga bönder som lever i fattigdom.

För snart två år sedan beslutade världens ledare att hungern och den extrema fattigdomen ska vara utrotade redan år 2030. Dessa globala hållbarhetsmål är möjliga att nå. Det blir, som Hans Rosling upprepade gång på gång, faktiskt bättre i världen.

Sedan 1990 har över en miljard människor tagit sig ur extrem fattigdom och över 2,6 miljarder har fått bättre tillgång till vatten, visar FN-rapporten Human Development Report 2016 som släpptes helt nyligen.

Rapporten visar samtidigt att en av nio personer i världen går hungrig och en av tre är undernärd. En klar majoritet av dessa människor bor på landsbygden och är helt beroende av jordbruket för sin försörjning. För kvinnor är problemen särskilt svåra. Diskriminerande lagstiftningar, fördomar och intolerans gör att kvinnor inte har samma möjligheter som män att ta sig ur fattigdomen.

We Effect har arbetat med stöd till småskaliga jordbrukare i snart 60 år. Studier visar att tillväxt inom jordbruket är mer än fem gånger så effektiv när det gäller att minska fattigdom som tillväxt inom andra näringar. Enligt FAO skulle minst 100 miljoner människor kunna slippa gå hungriga om kvinnor fick bruka jorden på samma villkor som män.

Det har blivit något bättre, men det behöver bli mer fokus på de kvinnliga bönderna i vårt arbete för att utrota fattigdomen. Det gäller svenskt bistånd, det gäller Sveriges påverkan på EU:s bistånd – och att vi tillsammans sätter tryck på regeringar som ignorerar kvinnornas rättigheter.

I mitt arbete har jag själv mött många människor som är levande bevis på att biståndsinsatser på landsbygden ger hållbara resultat. I förra veckan besökte jag kvinnliga bönder i Malawi, världens fattigaste land, som lyckats ta sig ur fattigdomen, trots att torka och slagregn drivit miljoner till svältgränsen i landet.

Jag träffade bland annat fembarnsmamman och bonden Aida Millimbo, 35, i byn Namiasi. Hon var med och startade en spara-lånegrupp bland kvinnorna i byn för fyra år sedan och berättade livligt hur livet förändrats sedan dess:

”Vi har inte bara fått mycket bättre ekonomi som gjort att jag kunnat sätta mina barn i skolan. Vi har också lärt oss att odla på ett mycket mer kostnadseffektivt sätt. Bomull, sötpotatis, solrosor, grönsaker och majs. Då var vardagen svår. Idag är den ljus och full av hopp”

Men det finns de i vår omvärld som bryr sig föga om Aida och hennes systrar. I USA gör Donald Trump just nu miljardnedskärningar inom det amerikanska biståndet, för att istället lägga pengar på militären.

Att satsa på bönder i utvecklingsländerna, och då särskilt på kvinnorna, är därför centralt för att nå FN:s globala hållbarhetsmål. Det måste vara centralt även i Sveriges feministiska utrikes- och biståndspolitik.

Anneli Rogeman, vd We Effect