”Det krävs mod för att odla gurkor”

Jag skriver från Tel Aviv, där jag och cheferna för fyra andra svenska organisationer – Act Svenska kyrkan, Kvinna till kvinna, Olof Palmes internationella center och Amnesty – nyss träffat en israelisk organisation som bland annat försöker få till kooperativa lösningar som ett svar på bostadskrisen i landet. Vi sitter på ett fik, tittar på människorna som rör sig omkring oss. Hade det inte varit för värmen, så hade vi lika gärna kunnat sitta på Södermalm i Stockholm.

Igår besökte vi Hebron, som är Västbankens näst största stad med cirka 220,000 invånare. Stora delar av stadskärnan är stängd för palestinier. Marknaden är övergiven. Busstationen är en militärbas. Här finns nästan lika många militärer som israeliska bosättare. Vår guide är en före detta israelisk soldat, som hoppade av för att jobba med den israeliska fredsrörelsen och som nu visar hur ockupationen ser ut i praktiken.

Alla pratar om det försämrade säkerhetsläget. I går fick människor köa i sex timmar för att ta sig igenom vägspärren mellan Jerusalem och Ramallah; i dag har det utlysts palestinsk generalstrejk. När vi passerade en vägspärr på väg till Tel Aviv i morse såg jag en militär knyta fast en ögonbindel på en palestinsk kvinna. En grupp kvinnor satt på marken bredvid. Jag vet inte varför det skedde eller vad som hände sedan.

Och nu sitter vi här, i det som kunnat vara Södermalm.

Vi reser tillsammans för att besöka varandras partnerorganisationer, träffa representanter för den palestinska och israeliska regeringen, det svenska generalkonsulatet och EU-delegationen. Civilsamhällets förutsättningar att verka blir allt svårare – här och på andra håll i världen – med kränkningar, hot och förtryck som vardag. Som svenska organisationer behöver vi jobba smartare och snabbare; vi behöver lära oss av varandra – och jobba närmare varandra.

I måndags besökte vi en by utanför Nablus och träffade Sheria, Bushra och Wafaa, som är medlemmar i ett kooperativ som får stöd av We Effect. Alla tre har högskoleutbildning, men lyckas inte hitta jobb – på Västbanken är arbetslösheten närmare 40 procent för unga med examen. Vad göra? De gick ihop med några andra, hyrde en bit mark längs vägen, lånade pengar till ett växthus och började odla gurkor. Nu fyller kooperativet Ard Wzar’ snart tre år.

Kvinnorna berättar stolt att affärerna går bra och att de nu hyrt mer mark och byggt fler växthus. De har en marknad, men säkerheten är ett problem. Byn är omgiven av tre israeliska bosättningar och kvinnorna berättar om ständiga trakasserier och övergrepp. Växthuset bevakas dygnet runt, eftersom även det har utsatts för attacker.

Under vår resa möter vi obeskrivliga orättvisor och extrema kontraster. Därför är gurkodlingen så mycket mer än ett lyckat kooperativt företag; det är också ett exempel på tre unga kvinnors kreativitet, mod och motståndskraft. Det är en berättelse jag bär närmast hjärtat.