Så, vad gör vi nu?

Vi är många som känner sorg och uppgivenhet. Jag har aldrig tidigare hört så många säga att de tappat hoppet; om såväl mänskligheten som framtiden. Detta fruktansvärda krig sker inte i ett tomrum; det är många saker i vår värld som rör sig i fel riktning samtidigt.

Så, vad gör vi nu? Det är en lika praktisk, som filosofisk, fråga som vi ställt oss allt oftare under de senaste åren – både som enskilda individer och som biståndsorganisationen We Effect.

Sveriges regering har fryst biståndet till Palestina för att säkerställa att inga medel når Hamas eller andra terrororganisationer. En utredning pågår, som ska lämnas till regeringen den 1 december. Det innebär att vi inte kan överföra pengar till vårt kontor, som ligger i Ramallah på Västbanken. Ingen verksamhet kan bedrivas. Under tiden väntar vår personal, totalt sju personer, på domen om sin framtid. Vi har tillräckligt med pengar på kontot för att kunna betala deras löner året ut, men kommer Sverige – och We Effect – kunna jobba kvar?

Under tiden samlar vårt team i Stockholm all dokumentation – partneravtal, utbetalningar, upphandlingsbeslut, leverantörsfakturor, projektdokument, budgetar, verksamhetsplaner, mötesprotokoll, organisationsbedömningar… Allt för att snabba på Sidas utredning. Vad kommer att hända med våra partnerorganisationer? Och vad händer om kriget utökas? Detta är verkliga frågor och verkliga scenarier som vi nu diskuterar och planerar för.

För ganska precis ett år sedan reste jag till Israel och Palestina tillsammans med generalsekreterarna för fyra andra svenska bistånds- och civilsamhällsorganisationer. Syftet var att besöka och lära oss mer om varandras arbeta och väcka opinion för det goda bistånd som bedrivs.

Vi mötte en stark militarisering, upptrappat våld och oro för att en tredje intifada var på väg. Men vi mötte också våra partnerorganisationer som jobbar för en bättre framtid. Kooperatörer, kommunpolitiker, företagare, akademiker, journalister, fredsaktivister, demokratikämpar… som längtar efter fred, säkerhet, respekt. I både Israel och Palestina.

De är verkliga människor. De har för- och efternamn, favoritmaträtter, födelsedagar och drömmar. Vi gör vad vi kan. Och då menar jag allt vi kan för att ge dem och alla andra goda krafter en rimlig chans. Vi har inte privilegiet att ansluta till klagosångens kör. Vi kan inte ge upp på framtiden; det är ju vårt uppdrag att bidra till att forma den. Möta hat med kärlek; möta fattigdom med möjligheter och förtyck med försoning.

Så, vad gör vi nu?

Vänligen,
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect