We Effect analyserar reformagendan

1. Jordbrukets roll i den ekonomiska utvecklingen är central

Hungern har ökat snabbare än någonsin globalt. Mer än var tionde människa går hungrig idag och antalet har ökat flera år i rad. Värst drabbade är kvinnor som äter sist, minst och sämst. Den ökande matotryggheten är en livsfarlig utveckling som riskerar att leda till nya konflikter, flyktingströmmar och mer fattigdom. Att utrota hungern är det mest fundamentala utvecklingsmålet.

Därför var det förvånande att hungerfrågan inte fick mer plats i reformagendan. Att utrota hunger är grunden till hälsa, till att unga kan ta till sig utbildning och till att vuxna kan arbeta för ekonomisk utveckling.

Vi rekommenderar regeringen att fokusera de nya satsningarna på jobbskapande och ekonomisk utveckling med kampen mot hunger. Både världsbanken och EBA är eniga om att satsningar på jordbruket är det effektivaste sättet att minska fattigdom, samtidigt skapar det mer mat som görs tillgänglig lokalt på den landsbygd där bristen ofta är som störst. Satsningarna bör ha ett särskilt fokus på strukturella barriärer (som exempelvis omsorgsarbete och genusbaserat våld), och förtryckande normer för att delmålet kvinnligt entreprenörskap ska nås.

2. Sänk utsläppen här och bidra med anpassning där

Att andelen bistånd som går till klimat ska öka är bra. Det har varit en viktig svensk biståndspolitisk ambition i många år nu och det är bra att regeringen håller i den. Men att satsa en större andel av biståndet på att sänka utsläppen i utvecklingsländer som redan har lägre utsläpp än vi i Sverige och Europa är fel väg att gå.

Vi rekommenderar regeringen att fokusera sina klimatansträngningar på att bidra till utvecklingsländers anpassning till det nya varmare klimatet. Under de senaste åren har vi sett hur torka, skyfall, cykloner och höjda medeltemperaturer kraftigt bidragit till ökad hunger, fattigdom och migration. De som drabbas hårdast är redan utsatta grupper som kvinnor, barn och minoritetsgrupper. Klimatförändringarnas konsekvenser kommer att bli än värre och det krävs krafttag för att stödja fattiga länder att bygga upp sin motståndskraft.

Den kanske tydligaste förändringen i politiken är det ökade fokuset på handel. We Effect är i grunden positiva till att regeringen nu söker nya synergier mellan utvecklingssamarbetet och handel.

Världsbanken har konstaterat att världen aldrig kommer nå de globala 2030-målen utan medfinansiering och engagemang från näringslivet. Det är alltså helt avgörande att Sveriges regering nu söker synergier och nya vägar för att förena företagens agendor med utvecklingsagendan.

Den här regeringen är inte först med att ta sig an den här viktiga utmaningen. Andra länder som Nederländerna, Storbritannien och Finland har redan testat olika metoder för att förena handel och utveckling. Även den förra svenska regeringen gjorde försiktiga försök att förena handel och bistånd genom initiativet Sustainable Transition Through Economic Partnership, eller ”STEP”.

Det finns flera utvärderingar och viktiga lärdomar från dessa länder som regeringen bör beakta. Medan kritiker har pekat på dem som kvitto på att ”aid and trade” inte fungerar tycker vi att de ska ses på som lärdomar att bygga vidare ifrån. Den medfinansiering och det deltagande som näringslivet kan bidra med till global utveckling är helt enkelt för viktig för att avkasta.

Efter att ha tagit del av reformagendan så presenterar vi tre viktiga uppmaningar till regeringen att beakta i sitt genomförande av den nya politiken:

3. Den kan bli kostsamt för utvecklingsmålen att gynna svenska företag

En viktig lärdom från andra länder som Nederländerna som tidigare försökt förena handel med bistånd att det är svårt att ta fram en kostnadseffektiv och ändamålsenlig utvecklingspolitik om man förbinder sig till att den samtidigt ska gynna ens egna exportföretag.

Vi har svenska företag som är bra, till och med världsledande, på vissa saker, men svagare på andra områden. Det finns en risk att svenska företags styrkor blir vägledande för vilka utvecklingsprojekt man väljer att genomföra, snarare än vilka behov man ser på marken. Och att förbinda sig till att upphandla från svenska företag, snarare än att upphandla varor och tjänster genom öppen konkurrens på hela marknaden, riskerar att göra insatser mer kostsamma och därmed biståndet mindre kostnadseffektivt. Om svenska företag är bäst lämpade, vilket de säkerligen ofta är, kommer de gagnas oavsett.

Vi rekommenderar regeringen att alltid ta avstamp i biståndsmålen och behoven på marken för att sedan söka samarbeten med de aktörer som är bäst lämpade för att möta uppgiften, oavsett vilket land företaget eller organisationen kommer ifrån. Då kommer biståndet bli ändamålsenligt och mer kostnadseffektivt.

4. Fokusskiftet från mest behövande länder till mest lovande marknader kräver moget avvägande och försiktigt handlande

Majoriteten av jordens fattiga lever i medelinkomstländer, enligt Världsbankens statistik. Så även om det inte är helt intuitivt så är det inte nödvändigt att bedriva bistånd i de fattigaste länderna för att bekämpa mest fattigdom. Sveriges bistånd har traditionellt prioriterat de absolut fattigaste och mest utsatta kontexterna. Nu vill regeringen ändra på det och lägga mer av sitt fokus i medelinkomstländerna. Det finns för- och nackdelar med det.

Regeringen har flera gånger sagt att man kan ”bekämpa mer fattigdom per krona” i medelinkomstländer jämfört med i låginkomstländer. Medelinkomstländer är också intressantare för företag att verka i, vilket är en grundförutsättning för att förena biståndet med svensk export. Nu vill regeringen skapa landstrategier för samtliga politikområden, istället för specifika bilaterala biståndsstrategier.

Häri ligger ett problem. Det stämmer att man kan bekämpa mer fattigdom per krona i medelinkomstländer, men all fattigdom ser inte likadan ut. I till exempel både Kina och Indien har andelen som lever i fattigdom minskat drastiskt sedan 90-talet. På 90-talet levde varannan indier i fattigdom, medan det var färre än en av tio år 2019.

Det lever fortfarande fattiga i både Kina och Indien, såklart. Men det betyder inte att biståndsmedel bör gå dit. Om medel ska flyttas till den typen av länder skulle de behöva tas från fattigare länder med djupare fattigdom. Och om de fattigaste länderna blir av med sitt stöd ökar risken ytterligare att de förblir fattiga. Det skulle bidra till att öka klyfterna ytterligare globalt vilket riskerar att driva på hungern, konflikter och migration Det skulle i sin tur bidrar till en alltmer otrygg världsordning.

Biståndets principer lyder att de med störst behov ska få hjälp först. Ska då en del av biståndet riktas om mot fattiga i medelinkomstländer, även om deras väg ur fattigdom är kortare och landet de bor i har rimliga förutsättningar att klara den utvecklingen själva? Eller bör biståndet endast stödja de som lever i djupast fattigdom och de länder som inte har goda möjligheter att klara den utvecklingen på egen hand? Det är en svår, i botten moralisk, fråga som kräver moget avvägande och försiktigt handlande.

Vi rekommenderar regeringen att säkerställa hur och att förändringarna i den svenska biståndsportfolion mellan olika länder och regioner görs utifrån det centrala åtagandet i de globala målen, nämligen att ingen ska lämnas utanför (Leave no one behind). Överge inte de med störst behov till förmån för de med billigast potential.

5. Handel är avgörande för ekonomisk utveckling, men ingen garant

En viktig och kontroversiell komponent i regeringens reformagenda är biståndsfinansierade exportkrediter och garantier till företag som vill engagera sig i utvecklingsländer, då även i medelinkomstländer. De verktygen är dock ingen garant för en inkluderande, rättvis och hållbar ekonomisk utveckling som gynnar de som lever i fattigdom. Det finns gott om exempel på länder med blomstrande handel som inte möter sin befolknings mest basala behov, mänskliga rättigheter eller hållbarhetsmål.

För att handel ska leda till utveckling måste den ekonomiska utvecklingen komma befolkningen till del och utföras inkluderande och transformativt med respekt för mänskliga rättigheter, arbetares rättigheter och de globala hållbarhetsmålen samt utmana och omforma etablerade hierarkier. Då är det viktigt att handeln berör sektorer och produktkategorier som är relevanta för fattigas utveckling – speciellt utsatta grupper som kvinnor och urfolk – antingen genom att skapa jobb eller öka tillgången till kapital, basala varor och tjänster som mat och hälsovård.

Swedfund har sedan länge inkluderat bistånds- och civilsamhällesorganisationer i sitt arbete när de investerar i utvecklingsekonomier för att garantera att deras investeringar inte bara ger monetär avkastning utan också lever upp till målen i Agenda 2030. Nu när regeringen gör en bredare satsning på att förena bistånd och handel under rubriken “hållbar tillväxt” bör de följa deras exempel och sträva efter att utveckla metoder som garanterar samklang mellan företagsnytta och utvecklingsmål.

Vi rekommenderar regeringen att instifta ett expertråd med representanter från näringslivet, myndigheter, akademin och civilsamhället som med sin kombinerade expertis och erfarenhet kan ge vägledning i inkluderad och transformativ operationalisering av reformagendans mål.