64-åriga Theresa strejkar för en egen bit mark

AV: NICLAS ERICSSON

Hon står framför ett par fält där inget växer och säger:
– Jag har gått i strejk. Jag lagar inte mat, jag odlar inte marken, jag tvättar inte hans kläder.

Theresa Marwei, 64 år, har varit gift sedan 1967 med sin make och de har 12 barn och 22 barnbarn. Men hon har fått nog. Hela sitt vuxna liv har hon slitit med jordbruket, utöver att ta hand om barnen och maken, men inte fått någon del av mannens inkomster.

Kvinnor i Zimbabwe står för 80 procent av arbetsinsatsen i jordbruket, som hela landet vilar på ekonomiskt. Men det Theresa berättar är normalitet, kvinnorna ser sällan inkomsterna. Förklaringen till det är både komplex och enkel – systemet gynnar männen.

När en kvinna gifter sig flyttar hon till mannens gård, som står i hans namn. Han betalar ett brudpris för henne, till hennes familj. Det ingår i hennes traditionella plikter att odla jorden och ta hand om familjen, men det är den som äger jorden – mannen – som har den lagliga rätten till skörden. Därför är det han som åker till marknaden eller till uppköparna och han som tar hand om pengarna. Det har lett till tragedier.

Women and Land in Zimbabwe, WLZ, grundades 1998 efter att 14 kvinnor i samma distrikt hade tagit livet av sig. Efter att ha sålt skörden hade männen fickorna fulla med pengar, pengar som skulle räcka hela året tills nästa skörd kom. Men en del män tog istället pengarna och köpte sig en andra fru, de betalade brudpriset för henne med hushållskassan. Enligt det traditionella rättssystemet i Zimbabwe, som gäller för en majoritet av befolkningen på landsbygden, är månggifte fullt tillåtet. Andra män tog in på hotell i närmsta stad och gjorde av med pengarna på sprit, mat och kvinnor. Kvar stod fruarna, utan resurser för att mätta sig själva och barnen under resten av året.

Elizabeth Chazireni, 52, berättar en annan historia som är vanlig i Zimbabwe.
– När min man dog 1993 så kom hans släktingar och körde bort mig, de sa att jag inte hade rätt till marken.

Det finns två rättsliga system i landet, som fungerar parallellt. Enligt konstitutionen och det statliga rättsväsendet har en kvinna samma rätt som en man att både äga och ärva land. Men då måste det finnas en officiell lagfart. I många fall ägs jorden enligt traditionell rätt, då är det istället den traditionella ledaren, hövdingen, som har en förteckning över vem som äger vilken jordlott. Och enligt traditionell rätt ärvs som regel jord från mannen till hans söner och bröder. Så Elisabeth fick finna sig i att flytta hem till sin far, med sina fyra barn.
– Men när min far dog efter några år, var det istället min farbror som ville kasta ut mig. Trots att han hade ett eget hem och egen mark, han bara tyckte att min fars gård var finare och mer utvecklad.

Det var vid den här tiden som Elizabeth kom i kontakt med WLZ. Hon fick utbildning och började förstå att hon hade rättigheter och vilka olika lagar och regler som gäller för markägande. WLZ arbetar för att få de traditionella ledarna att acceptera kvinnors rättigheter – och i många fall fungerar det. Det går ofta att prata med hövdingarna, om en bara vågar och vet hur en ska argumentera.

Enligt traditionerna på landsbygden i Zimbabwe är det inte självklart att en kvinna får yttra sig i offentliga sammanhang eller vända sig till hövdingen med ett ärende. Det ses som männens roll i samhället. Därför är en viktig del av WLZ:s arbete att stärka kvinnornas självkänsla, få dem att känna att de både kan och har rätt att föra sin egen talan.

Så Elisabeth tog chansen, peppad av självkänslan och utbildningen hon fått. Hon gick till den högsta ledaren i sin region och la fram sitt fall, förklarade hur farbrodern trakasserade henne. Ledaren lyssnade men tog inget beslut, utan sa åt henne och farbrodern att de måste lösa saken i samförstånd på något sätt. Men Elizabeth kände sig ändå stärkt. Hon återvände hem och läxade upp farbrodern, som till slut gav sig och flyttade tillbaka till sin egen gård.

– Idag är det jag som betalar skatt till staten på marken, så det gör att jag formellt sett är att betrakta som ägaren, förklarar Elizabeth nöjd. Det är kunskaper hon inte ens hade innan hon fick utbildning genom WLZ.

”Folk såg ner på mig, som en som inte hade något.”

För många kvinnor som går med i WLZ:s studiecirklar blir resan betydligt enklare. När de väl förstår sina rättigheter kan det räcka att de pratar med maken. Edith Tsvara, 39, berättar hur nedvärderad hon brukade känna sig.
– Folk såg ner på mig, som en som inte hade något.
Men när hon bad sin man att få odla en hektar mark på egen hand gick han med på det. Hon startade en köksträdgård och odlade olika sädesslag, det gick bra och Edith tjänade pengar. Hennes man började be om råd och ta efter hennes metoder, på den mark han bestämde över. Och sedan en tid tillbaka har de gått till den lokala ledaren och begärt att båda står som ägare till marken, gemensamt.
– Och min man är nöjd med att jag går på WLZ:s möten och lär mig nya saker, säger Edith och ser själv väldigt belåten ut.

Stäng X
Theresa Marwei, 64 år och 12-barnsmor, strejkar för att hennes man ska ge henne lite mark. Foto: Niclas Ericsson.Edith Tsvara, 39, kände sig inte värd något utan egen mark. Foto: Niclas Ericsson.Elizabeth Chazireni, 52, blev utkastad från gården av sin farbror. Foto: Niclas Ericsson.

Vi är tillbaka hos Theresa som strejkar mot sin man. Det går egentligen ingen nöd på henne, gården är någorlunda stor. Hon är en självständig och kraftfull kvinna, en riktig stålmormor som fortfarande har kraft att bruka jorden med sina egna händer. Hon har fått utbildning genom studiecirklar hos WLZ som har fått henne att förstå både sina rättigheter, sitt värde och sin egen styrka.

Men hon är så förbannad, så där som bara den kan vara som har blivit grundlurad. Hela sitt liv. Hennes man vill inte ens ge henne en liten bit av sin mark – själv tycker hon att hon har rätt till hälften. Theresa har till och med gått till den lokala ledaren och bett om en liten bit jord till sig själv, där hon får bestämma över inkomsten.
– Då säger de ”Nej, du har ju en man, så du får ingen jord av oss”.

Till slut brister hon ut i skratt och tar sig för huvudet. Det är för galet, alltihopa. Hennes man är 75 år och hon är egentligen inte rädd för vad som händer när han dör. Hon tror inte att hennes söner skulle jaga henne från gården, även om de skulle ha rätt till det. Men efter ett helt livs slit tycker hon att hon ska lika rätt till jorden hon har brukat. Det handlar om värdighet, självständighet och rätten att bestämma över inkomsterna. Hon kommer inte att ge upp förrän hon har det.

Läs mer om kvinnornas kamp för mark i Zimbabwe

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och ta del av berättelser och nyheter.

{{ registrationMessage }}